Gravid med nr 3..

Ja inte riktigt än men suget är stort! 

Har aldrig egentligen tänkt på hur många barn jag velat ha, har aldrig tänkt så, nånsin. För det första har jag nog tänkt att barn inte är en självklarhet. Många såna tankar flyttade in med försök att bli gravid första gången.. Att varje månad få ett negativt besked, gång på gång! Att bli ledsen, tänka om, försöka igen! Fy va jobbigt det var men till slut, efter ca 1 år, så flyttade hon in i magen. Älskade älskade mirakel! 

Ni kan tänka er att jag måååånga ggr under resans gång tänkte att "nej, vi kan inte få barn" o massor med andra tankar i den stilen. Även om jag visste att det kunde ta upp mot ett år efter avslut med P-piller, men ändå, vi ville ju att det skulle gå fort!!! Med sonen gick det nog på första försöket, hihi, inte alls planerat så tätt men oj så välkommet o mysigt! Jag älskar mina två små mirakel mer än livet, en kärlek som aldrig någonsin kan beskrivas i ord, det är mer än kärlek. Magiskt! 

Men som tidigare skrivit, så är bebis suget enormt! På sista tiden, det senare åren, har jag ändå en bild hur jag vill att vår familj ska se ut! Alltså, jag är stolt som en tupp över min två o jag vill mer än gärna ge dom ett syskon i framtiden, på sista tiden har jag drömt om att vi ska bli 5 i denna familj! Min fina familj! Min! 

O jag hoppas verkligen att jag någon gång i framtiden kommer få uppleva ett litet mirakel boendes i magen, igen, för det är det ju, mirakel. Jag hoppas få uppleva den underbara resan igen, i 9 månader!! Det vore så himla mysigt. 

Framtiden ser ljus o spännande ut!! 

❤️

Att inte veta..

Jag måste måste måste lära mig att sänka kraven, sänka kraven på mig själv, på andra, hur jag vill att andra ska bemöta mig osv, för sänker jag dom, så slipper jag bli besviken!! Det är många ggr man ställt frågor, man undrar saker eller helt enkelt vill att någon ska skriva eller säga orden man länge vill höra... 
Men det går trögt.


Att lära om.
Att lära sig nytt.
Måste tänka positivt! 

Kanske skulle det funka så mkt bättre om jag bara kom över den där tröskeln.. Den är hög men snart så, för mig egna bästa. Jag hoppas det funkar.

❤️

Vad livet handlar om..

Älskade underbara barn..

Tänk va mkt ni förgyller mitt liv. 
Jag är så glad över att just jag fick äran att bli mamma, eran mamma. Vad vore jag annars? 
Tänk så mkt vi gått igenom, hur mkt vi ska upptäcka tillsammans. Hur vi har hela världen och framtiden precis framför våra fötter! 

Jag är så stolt över att få gå med er o uppleva allt det nya. Allt det spännande ni har att se fram emot. Åh. Jag blir så varm i hela kroppen. Hjärtat svämmar över av kärlek till er... Jag tror inte ni vet om det ens men för mig är ni allt.. 

I samma sekund ni kom, i samma sekund som ni tog ett första andetag o kom upp på mitt bröst. I samma sekund så förändrades hela vårt liv. Till det enormt mkt bättre. Till det liv vi alltid velat leva o ha. I samma sekund som ni kom så såg jag på er pappa att stoltheten har aldrig varit större.. Där stod min blivande man, min peppande man och grina, log, skratta, o där låg jag med exakt samma känslor. Med en bebis på bröstet. En familj. Komplett. Livet.

Där kom ni.
Ren kärlek. 
Inga konstigheter.
Inget tjafs. 
Ingenting.
Bara ren, äkta kärlek. 
Hälften han, hälften jag. 

Bara han o jag som nu blev 3 o senare 4.

Det är ni. Det är vad livet handlar om.
Alla gånger. O vi tvekar inte en enda sekund över det. Ni är vårt allt! 

Jag kommer alltid att älska er.
Jag kommer alltid att älska min F. 

Kärleken är enorm och går inte ens att beskriva eller förklara! Dagen man blir förälder, så kommer man förstå allt! 

❤️

Att inte förstå vad du menar..

Regnet öser ner.
Tvätten hänger kvar ute. Suck. 

Målaren springer runt huset o det är 26 grader inne... Barnen leker koja under sängen, själv sitter jag här, tar det bara lugnt, njuter av lite te, regnet som smattrar mor rutan o barnens smittande skratt. Älskade underbara ongar!! 
Vad vore jag utan er? Säg det. 

I övrigt så är det en såndär tänkar dag. Där alla funderingar går kors o tvärs, där allt bara blir som ett enda stort ludd i huvudet. Svart ludd. Så mkt tankar om framtiden, jobb, barn, vänner, familj.. 
Att acceptera, att förstå, att tänka om.

Att det ska vara så komplicerat? 
Att man ska överanalysera allt. 
Tänka sönder vartenda litet ord som sägs, som skrivs, som yttras. 
"Vad menade h*n där?" 

Att känna att man inte duger som vän.
Känslan av att bli bortvald. 
Att inte vara ärlig o öppen.

Känslan av hopplöshet. 
Kanske det vänder? 
Kanske inte. 

Bara tiden kan bevisa de.

❤️


Det går bara runt..

Blir så trött på mig själv! 
Riktigt himla mkt ibland.
Så less att jag bara mår illa.

Att jag alltid ska överanalysera allt. Säger man inte så, eller gör inte si, o detta börjar blir så sjukt jobbigt! Att hela tiden oroa sig över vad folk egentligen menade med den där bilden, sms, eller va de nu är. Är så less på att hela tiden tänka sönder allt. Att lägga ner så galet mkt energi till något som egentligen inte ens finns!? Att tänka sönder vartenda ord som skrivs eller sägs ibland!! O sen är det så jäkla svårt att sätta ord på alla dessa känslor. Varför ska man vara så komplicerad? Varför måste jag bry mig? Vissa saker är jobbigt, det kommer vara jobbigt men jag kan inte göra nått åt det, varför tänker jag då sönder allt? Varför lägga ner energi? Åååh. Blir knäpp. Knäpp till tårar. 

Varför ska det vara så? 
O vissa stunder bryr jag mig inte alls. 
Det är bra konstigt? 

Nej. Försöka är ordet! 
Jag måste försöka. Se det som är bra. Det som känns bra. Det som finns, här & nu. Det som gör gott. Att lägga allt det negativa bakom sig. Att försöka...

Att acceptera. Förstå. 
Att försöka. 

❤️

Livet..

Jag är verkligen så lyckligt lottad i livet. Jag har allt jag nånsin önskat, mer därtill. Världens finaste man, 2 underbara & friska barn! Vi bor så perfekt just nu, har ett jobb jag trivs så enorm med! 

Men...

Jag är helt slut som artist.
Jag är trött jämt. Jag är stressad inombords för framtiden. Jag har huvudvärk mer än alltid. Jag är hela tiden nära att bara falla. Falla så långt ner man kan komma. Det är som ett mörkt håll som aldrig tar slut! Mitt i allt så känner jag även lycka. Visst är det himla konstigt det där? Men för tillfället så är min bubbla full & den spricker, långsamt men den gör det..

Har alltid varit en människa som stänger in mig när tårarna kommer. Pratar inte gärna problem eller bekymmer med andra. Jag vet inte vad andra egentligen bryr sig. Jag vill gärna visa mig stark utåt men just nu, nej det går inte längre. Allt bara rasar. O tårarna bara forsar. 

Varför? 
För jag tänker sönder precis allt!!!

Tänker mkt på att nått ska hända mina små. 
Att nått ska gå fel med mediciner & biverkningar, orättvist är det! 
Tänker så mkt på vilka som verkligen står kvar när det gäller. Som tar emot när jag faller. Vem kan jag öppna mig för? Vem finns där när jag behöver? Som mest? Vem torkar tårarna? 

Jag är så vilsen. Så tom. Så slut. 
Lost. Så ensam men har ändå allt! 

Jag vet inte längre vad jag vill.
Vem jag är.
Varför jag ens bryr mig om allt.

En sak är ändå säker.
Hade jag inte haft min familj där, vid min sida, dygnet runt, som alltid peppar, stöttar & ger mig lycka, glädje & trygghet, då hade jag fallit för länge sen. 

Ni gör så jag orkar varje dag, lite till.
För er ger jag aldrig upp.
Jag älskar er mer än vad hjärtat kan fylla

❤️


Dagen..

Haft så fina dagar. Underbart väder.
Så mkt mys & kärlek. 

Men nånstans i allt detta så ligger dom där känslorna & nöter. Dom puffas bort & glöms i allt det mysiga. Men när kvällen kommer & tankarna bubblar upp så smyger dom sig på.. 

Livet är orättvist, elaka, jobbiga sjukdomar. Tomhet. Inga ord. Ensamhet. Ingen som förstår till 100. Åh. Jag blir så less på alla tankar som inte går att radera. Fan. Känner mig så vilsen. Så tom, så ensam. Så ledsen. Så trött. 

Jag vill bara att det få vara bra! 

❤️

Ner mot botten, upp till toppen..

Kanske är det lite bättre! 

Jag tror inte kroppen kan producera mer tårar längre.. Den är helt tömd. T.om tömd på tankar tror jag. Så mkt funderingar, tankar och prioriteringar som hänt den sista veckan har nog inte ens hänt på sista åren. Hjärnan & kroppen har gått på högvarv, inte ens gjort ett bra samarbete... Slut som människa. Slut som artist.

Men det kan bara bli bättre.

Gömt mig. Försökt hitta ny energi.
Levt på kärlek till familjen.
Mitt allt. Mitt liv.

Det borde bli bättre.
Jag blottar så mkt i ord, i text, kanske dumt men någonstans måste jag få skriva av mig, prata, få ur mig alla tankar, det blir inte ens bra men det är skönt. Text & orden är dom enda som egentligen förstår, som lyssnar, som inte dömmer, som inte avbryter eller tycker något är dumt. Ett rent pappet som snart ska fyllas gör bra, det känns skönt. Det är bara rent, naket, nytt. Där tårar, tankar och funderingar ska trängas & få göra sitt. 

Jag önskade bara att ni förstod.
Att ni kunde låsas som det iallafall.

Mitt i allt så inser man vilka som verkligen betyder något, som verkligen vill en väl, som bryr sig till tusen!! 

Nu kan det bara bli bättre.
Det ska bli bättre.

❤️

Slut som artist..

Va underbart det vore att få ta med sig familjen & åka till varmare väder! Åh. Det skulle verkligen behövas just nu. Släppa allt & bara va. Så mysigt.

Men nej. 
Vi får stanna kvar i kylan. Phju.
O även stanna kvar i svackan. Inte oss som familj, utan mig som människa. Det är vinter, mörkt, långa dagar. Jag saknar ihjäl mig efter mina barn varje dag. Jag tänker så mycket på allt som händer just nu, så hjärnan går på högvarv hela tiden & kroppen är slut..

Har haft dessa dippar sen det hände så jävla med skit under skoltiden, då kunde det hålla i i veckor! Idag har jag så mkt att leva för, som förgyller mina dagar mer, men ändå så kommer svackorna ändå, inte lika ofta eller lika länge men dom är precis lika jobbiga. 

När vänder det? 
Jag behöver dig, jag behöver er.

❤️


Morgonsvammel..

Trött! 

Lång natt med tusen funderingar o tankar, dom tar liksom aldrig slut. Dom snurrar omkring, biter sig fast & blir fler och fler. När tar det slut? 

Hade bara behövt någon att prata med.
Någon som förstår, lyssnar & tröstar.
Att det ska vara så svårt. 

Hade behövt svar på mina frågor.
På mina funderingar. På allt.
Svar på sms, samtal men nej. 
Det verkar inte vara viktigt.

"Allt kommer att bli bra"

❤️



Min familj..

Ni ger mig orken att leva! 

❤️

När jag behöver er som mest..

Ta vara på livet! 
Det kan vända så fort, ta vara på nära & kära och håll hårt i dom som betyder mest. Dom som bryr sig & dom som alltid finns där. Ta vara på tiden tillsammans. Visa kärlek. Respekt. 

Gör någon glad imorgon.
Ge komplimanger.
Sluta klaga & gör nått åt det.

Ta vara på det mest värdefulla du fått.
Livert är skört så slarva inte bort det..

Ikväll hade jag velat vara liten igen.
Legat i mammas knä, hon hade strykt mig genom håret & sagt "det kommer bli bra igen".. Idag hade jag velat vara liten igen & legat i hennes knä & låta tårarna rinna.. Om de bara hade gått.

Idag är ingen bra dag. 
En dag med för mkt plats för dåliga tankar. 

En jobbig dag.
Där jag hade behövt en axel att gråta mot, någon att bara va med. Någon som verkligen förstår på riktigt...

Ta hand om varandra.
Ta vara på livet.

❤️

På tok för fort..

Vart ska jag börja?

En ledsen dag.
Jag får panik över att dagarna går så fort, dagarna går ihop i varandra. Tidiga morgnar & sena kvällar. Trött. Sömnbrist. Familje-tid-brist. Dagarna går. Veckorna går. Jösses, det är snart 2014! Vart har alla år tagit vägen? 

Vi fick nyss skrållan, hon är 3 år nu.
Vi fick nyss lilleman, han fyller 2. 
Men. Vart tog dom åren vägen?

Allt går för fört & jag får panik! Seriöst.
Jag blir ledsen. Hinner inte njuta. Dygnet har för få timmar. Man längtar till dagar & sen är dom över. Man ser fram emot saker, planerar & fixar, sen är det bara slut....

Det går på tok för fort & jag hänger inte med, jag vill inte hänga med. Sakta ner.
Jag vill njuta av tiden här & nu. Åh.

Fy va det känns jobbigt. Stressad.
Klump i magen. Man blir inte direkt yngre. Ålderskris? Nej fy va jobbigt det känns just nu. Samtidigt så älskar jag livet jag lever, jag älskar ju min familj, mina underbara nära & kära. Har ett jobb jag trivs med & allt känns bra men det är bara tiden som går på tok för fort.

Galet jobbigt är det.
Det värsta är att jag inte kan göra ett skit åt det heller.. Suck. Blä. Tvi. 

Hmm.
Ser fram emot julafton nu. 


..

Hm! 
Trött som ett as. 
Tankarna som bara blir som gröt.
Kaos. Svårt. Upponer.

Vilka är ärliga? 
Vilka är nära? På riktigt? 

Hålla hårt i dom som betyder något, som bryr sig till tusen, som visar det. Som verkligen vill väl. Har haft allt för många i mitt liv som sugit ur energin, som snott tid, glädje & dagar. Sånt orkar jag inte mer av, det är livet för kort för. Jag orkar inte låtsas eller försöka när ingen annan gör't. Vissa dagar är värre än andra & ett hur-mår-du-sms fick allt att rinna över. Tårar, glädje, värme, lycka. Att ett litet sms kan betyda så mycket. Knäppt. Men sant! 

Jag är för gammal för energitjuvar.
För gammal för tjafs & skit om, ja, vad? 
Vill ha bra människor i min närhet som accepterar mig för den jag är, som gläds åt mig när det går bra . Som uppskattar min familj & som kan umgås utan massa krav.. Kan ni inte det så behöver jag inte er i mitt liv heller. Har haft tidskrävande & jobbiga relationer med vänner & sånt behöver jag verkligen inte alls. Aldrig.

Baaaah. Orkar inte.
Idag skulle jag behöva många hur-mår-du-sms....



.....

Hur mår vi?

Jo. Det går framåt. Det blir bättre men nacken är stel & huvudet värker lite men oj vilken skillnad det är från i lördags!! Vilken helg, galet jobbigt. Nu hoppas jag verkligen att vi har haft vårt, att vi får vara friska nu, hålla oss pigga & krya. För ärligt talat så orkar jag inte mer, jag orkar inte vara sjuk, jag orkar inte......

Phju!


När kroppen säger ifrån..

Vilken natt! 
Kände mig helt slut igår men inte så pass för att inte jobba..

Fyf*n säger jag bara. 
Skulle inte ha åkt dit.
Illamående, febertopp på 39,9, yrsel från hel..hela golvet gunga, svart för ögonen, stel i nacken & helt plötsligt står ambulanspersonalen i sovrummet med mätare, ficklampa mot ögonen, filtar & frågor. 
Hjärnhinneinflammation? 

Aldrig mått så jävla sämst. 
Det kändes verkligen som att kroppen inte orkade mer, den gav upp. Den sa åt mig att lugna mig, ta det lugnt. Tänka på hälsan innan nånting annat. Det har varit väldigt mkt på sista tiden så detta kanske var ett tecken på att lugna sig?

Ja. Ambulans in.
Inne på akuten tog dom massor med prover, inte kunde hon sticka heller så är helt blå, ont som fasiken gjorde det också. Frågade tusen frågor, gav dropp med Alvedon & vätska, uttorkad på kuppen å. Fick skäll att jag hade jobbat & fick order om att VILA!!!!! Ja. Jag skämdes en aning. 

Idag är det så mkt bättre men känner mig helt tom, slut, orkeslös, väck! Hänger inte med, svettas & fryser. Knarkar Alvedon & vatten, filmer varvat med vila. Huja. Så det kan gå. 

Kanske skulle lyssna på kroppen innan det är för sent? Innan den stänger av? Innan den säger NEJ! Så nu hoppas jag verkligen att detta är slut. Att vi haft våra sjukdomar nu, att detta får bli det sista. Jag är less, på riktigt! Så. Nog.

Tack till världens bästa mamma & pappa som kom hit mitt inatten & tog våra skatter. Tack älskling för att du alltid står vid min sida. Tack. Ni är guld värda & jag älskar er mer än nått!! 

❤❤


Så mkt som skrämmer..

Vart ska jag börja?
Så mkt tankar & känslor inom mig..

Så mkt som vill ut men jag vet inte hur, vart eller när. Vem orkar lyssna? Vem orkar stå & ta emot mig när jag faller? 

Har aldrig varit en person som öppnar mig för vem som helst, knappt så jag öppnar mig alls, slår på en fasad, ler lite & säger att allt är bra. Inombords faller allt ihop. Jag har aldrig egentligen visat känslor utåt så det är märkbart! Jag vill inte prata problem & jobbigheter med vem som helst & jag vill aldrig prata det öppet så folk tycker att jag klagar. 

Jag lyssnar, jag finns, jag bryr mig. Jag stöttar, jag tröstar men det är svårt, svårt när jag själv behöver allt det där. 

Nej, ett leende döljer mycket. 
Det är bara dom som bryr sig på riktigt som ser dom osynliga tårarna. Svammel men det är just så det känns. Jag vill bara att nära & kära ska må bra, jag tänker för mkt & allt blir jobbigt, jag vill må bra själv men jag kommer sist, jag vill ju att familjen ska må bra, alltid, jämt, livet ut. ❤

Jag älskar er.


Livet just nu..

Oj va mkt som hänt på sista tiden.. 

Jag har fått jobb, schema tills nästa år, på det stället jag vill vara, där jag trivs allra bäst! Där jag går hem ifrån & vill gå tillbaka till. Åh det känns så kul. 😊 Det har löst så himla mkt & en stor sten släppte, nu blickar vi bara framåt och hoppas schemat blir förlängt nästa år. 

Barnen trivs såå bra på dagis & vi trivs ännu bättre med dagis & alla fröknar, dom är så mysiga, snälla o det är aldrig några problem med nånting, nångång. Det är nästan för bra för & vara sant.

I och med jobb & mer inkomst så kan vi även börja bocka av lite prylar som vi vill köpa hem, det kommer bli kul & mysigt. Vi behöver ju lite smått & gott som har dröjt allt för länge. Typ lampa i köket. Men vi kan inte heller komma överens, hehe lite (läs mkt) olika smak där. 

Annars är det bara bra. Jobb, lämning, hämtning, mys, vänner, familj, kärlek & livet känns just nu väldigt väldigt bra!! 

Hoppas det får kännas såhär bra en längre tid nu! 


Kärleken övervinner allt..

Det är vi mot världen.
Vi ska klara detta, det gör vi tillsammans. Alltid.

Det är er jag lever för.
Ni är mitt allt. Genom livets alla dagar.




Allt..

En jobbig dag. Mest för mig..

Jag känner mig ledsen & irriterad. På vad vet jag egentligen inte men nått känns konstigt.. Idag har liksom bägaren runnit över. Allt liksom släppte i samband med tårarna för lämning.

Jag är less
på folk som inte kan hålla de dom lovar. på skeva prioriteringar.
på folk som tycker min tid är oviktigt.
på folk som inte kan hålla tider.
på att få vänta.
störiga svar. Eller inga svar alls.
på hämnd, "kan du, så kan jag".
på frågan "hur mår du?" när man ändå inte är intresserad av svaret...

Varför ska vissa saker vara så jävla svårt? Varför kan folk inte bara vara, varför ska allt va så krussidulligt o jobbigt jämt? Nej, jag förstår inte..

Nu. Så.
Känns en aning bättre. Typ.


Tidigare inlägg