Men nej. 

Vi får stanna kvar i kylan. Phju.

O även stanna kvar i svackan. Inte oss som familj, utan mig som människa. Det är vinter, mörkt, långa dagar. Jag saknar ihjäl mig efter mina barn varje dag. Jag tänker så mycket på allt som händer just nu, så hjärnan går på högvarv hela tiden & kroppen är slut..

Har haft dessa dippar sen det hände så jävla med skit under skoltiden, då kunde det hålla i i veckor! Idag har jag så mkt att leva för, som förgyller mina dagar mer, men ändå så kommer svackorna ändå, inte lika ofta eller lika länge men dom är precis lika jobbiga. 

När vänder det? 

Jag behöver dig, jag behöver er.