Less på skitsnack.
Less på att läsa om allt i status uppdateringar, i bloggar men man vågar inte säga det face 2 face.
Man ska skriva i gåtor, man ska pika, man ska snacka skit, man ska verka tuff och oberörd.
Åh, jag blir så jävla less på skvallerfittor, på folk som tror dom är nått.
Less på att den här stan bara består av skvaller och snack som du inte ens har nått med & göra.

Jag är så jävla less på att man inte kan stå för det man gör eller säger, att man alltid ska skylla ifrån sig eller inte förstå vad man talar om, less på alla jävla dåliga bortförklaringar som sedan spricker, less på lögner som bara blir större och större.

Less på människor som inte kan hålla sina händer i styr, som måste kladda på upptagna människor och såra oskyldiga, less på männsikor som sviker sina vänner för nått jävla missförstånd, red ut och fixa till det.

Jag är så grymt less på att få höra av andra vad du tkr o tänker om mig, vad är problemet?
Och det jag stör mig mest på är att ingen verkar bryr sig, vart tog respekten vägen??
Respekten till andra människor?? Vart finns den??

Och det som är mest jävligt är att tamefan alla ligger med alla i den här jävla stan.
Finns det ingen värdighet? Även här, respekt?
Man ligger inte med nåns x om man är vänner, det borde man väl fan fatta själv?

Så. Punkt. Jag är bara så jävla irriterad på skitsnacket, hälften vore nog.
Är det nått som stör dig, kom o säg det & skriv det fan inte på FB eller i bloggen..

♥

Tankar.
Bra tankar snurrar omkring där uppe.
Glada tankar, går ju inte o vara nått annat än glad just nu. Jag är så lyckligt lottad.
Jag har verkligen precis allt jag kan drömma om, allt jag nånsin önskat.

Det känns bra, toppen, mysigt, bäst.
Energi i hela kroppen, glädjerus, värme och trygghet.

Jag har fina underbara vänner som alltid finns och ställer upp för mig.
Har en underbar bror som finns där när som helst, alltid.
Underbara föräldrar som alltid ställer upp, vad det än gäller, som alltid finns och som alltid stöttar & peppar.
En tokbästa mormor som aldrig säger nej och som alltid finns för mig.

Jag har världens bäst, finaste, mysigaste, underbaraste man!! Jag kan inte leva utan dig och det menar jag verkligen, vad skulle Maria vara utan sin Fredrik? Nada, 0, ingenting.
Du är mitt allt, min bästa vän, min luft, min trygghet, min kärlek.

Och jag har det bästa av det bästa.
Jag har världens finaste, goaste, gladaste, mysigaste lilla prinsessa till dotter.
Dotter, det är lika mäktigt varje gång det sägs/skrivs.

Ord kan inte beskriva min kärlek till er alla, kärlek på olika sätt.
Utan er finns jag inte. JAG ÄLSKAR ER.

♥

Jag hatar att göra folk besvikna och lessna, vem gör inte?
Men ibland så blir det inte som man tänkt sig, o idag är en sån dag.
Jag mår inte bra, varken i kropp eller knopp, jag önskar att jag kunde slå bort allt det onda.
Men den här gången så finns det inga leenden i världen som kan ljuga.

På sista tiden har jag haft en kamp mellan viljor, tankar och drömmar, dom samarbetar inte.
Har gått till en psykolog, ganska så många ggr nu och pratat, pratat och pratat.. Det har hjälpt.
Men när mörkret faller på, och natten gör entré så kommer det dåliga tillbaka..
Det som riktigt hjälper just nu är att min fina dotter finns, eller sätta på en film och försvinna en stund.

Jag tänker inte alltid på mig själv och mitt bästa jämt, utan kör på i 110, utan att stanna upp och tänka.
Det känns bäst så, tänker jag för mkt blir det vara kaos i skallen, det funkar inte för mig.
Bättre att sattsa allt så slipper tankarna ta över, tills nu.

Vad ska man göra då? Låtsas som ingenting, ta ett djupt andetag, le och köra på?
Eller ska jag bara försvinna in i min bubbla en stund, grina lite, nå botten och SEN komma tillbaka?

Ingenting är ett bra alternativ och hur jag än gör så är det alltid nån som blir sårad känns det som.
Det finns inte nån som förstår, inte så där till 100!! O det sårar mig, jag kan inte förklara varför.
Jag blir bara lessen när folk slänger ur sig "Ja men jag mår också dåligt". Istället för att peppa.

Det finns olika sätt att må dåligt på och jag tror inte du kan jämföra dig med mig heller.
Suck, varför finns det inga enkla svar bara? Det suger.

Jag vill bara att ni ska förstå mig, förstå mina tårar och mina falska leenden.
Dom osynliga tårarna rinner men ingen har upptäckt dom än.
Jag kämpar varje dag med mig själv och mina tankar.

Vissa dagar kan jag bara slå av och njuta och leva livet, må bra och allt är på riktigt!!
Andra dagar så sköljer allt över mig, allt kommer upp till ytan och slår tillbaka.

Idag är en dålig dag.
En jag ska tänka på mig själv dag. Men det går inte.
Jag vill inte göra folk besvikna för att jag mår dåligt. Jag blir tokig på mig själv.

♥

Drömmarna och verkligheten går inte ihop.
Dom samarbetar inte och kommer nog inte göra det heller.
Kommer aldrig få svar på mina frågor och kanske är det lika bra?

Lika bra att ta tag i sitt liv här och nu, blicka framåt, glömma det som varit?
Mjåååh, det kommer inte gå, varför ska det vara så inihelvete jävla svårt.

♥

När vet man att man har gjort rätt eller fel?
När har man gått för långt?
När har tankarna och känslorna har tagit över för mycket?
Vad ska man gå efter?
Hur långt vågar man?
När börjar drömmarna bli verklighet? Ska man lita på dom då?

Det finns så mycket jag vill just nu men som bara skulle bli så fel, eller?
FAN. Jag vill inte.

Känner mig bara så otroligt delad.
Kaos.

My body's sayin' let's go
But my heart is sayin' no

♥

Usch, det är inte kul längre.
Drömmer mardrömmar nästan varje natt numera!
Det är alltifrån att jag springer vilse och aldrig mer hittar tillbaka till stället, kommer bort från familjen o kan inte hitta dom, till att jag blir jagad, eller att mina föräldrar är med i en olycka.. Det är fan inte kul att vakna med gråten i halsen och vara kallsvettig och inte förstå först att det är en dröm, det är tokjobbigt "/

Drömmer öven tokiga drömmar om att Saga inte är min, eller att Fredrik lämnar oss.
Att jag blir lämnad ensam.
Och dessa drömmar återkommer med jämna mellanrum och att drömma såhär jobbigt var och varannan natt gör att sömnen blir totalrubbad, när man vaknar tar det först tid att förstå att det bara va en dröm, att det inte är nån fara och sen tar det ca nån timme innan man kan somna om

Ska gå till en drömtydare..
Det är i alla fall inte kul längre!

♥

Vad gör man
när dagarna har för få timmar
när man känner att man inte räcker till
när man känner att allt man gör blir bara tok
när vännerna bleknar en efter en
när tankarna spelar en ett spratt
när dagarna inte blir som man tänkt sig

??

Jag vet inte

♥

Känner mig så glad just nu.
Jag är precis i det kapitlet i livet som jag vill vara.
Jag har allt som jag någonsin önskat mig.

Har en perfekt liten dotter med välrdens finaste man.
Jag har världens bästa föräldrar som ALLTID ställer upp till 110 oavsett tid på dygnet i ur o skur
Vet inte hur många gånger mina föräldrar har ryckt ut mitt i natten för min skull..

Jag har världens bästa bror som jag tyvärr inte träffar så mkt som jag vill men jag VET att han alltid finns där för mig och ställer upp om det är något..

Jag har världens goaste, underbaraste vänner som gör mig så glad!!

Allt är så bra som det kan bli just nu och jag känner mig så lyckligt lottad (:

♥

Det finns så mkt tankar och funderingar som vill bli ord men jag får inte ner det
Det bara snurrar omkring i huvudet och ingenting faller på plats
Alla tankar bråkar med varandra och det blir bara rent kaos
Jag vet inte vad jag ska känna, hur jag ska göra eller hur jag ska sortera dom
Dom bara finns där inne och jagar runt på varandra
Ingenting är självklart eller enkelt

Alla tankar bildar bara mer och mer kaos och jag kan inte stoppa de..

♥

Varje tisdag kl 20 sitter jag bänkad framför tv o kanal 5!
Sofias änglar börjar då.
Ett program där Sofia, Jonny o Mattias hjälper folk som har det svårt.
Som har förlorat en nära, eller att någon anhörig har skadat sig, ja nånting har hänt så att vardagen halkar efter.

Det första programmet som sändes tog hårdast, där en pappa hade cancer och inte alls många år kvar, han skulle inte få uppleva alla fina stunder i livet med sina barn, han skulle inte få se dom växa upp och det gjorde så himla ont i mitt hjärta och tårarna rann under hela programmet, fyfasiken vad hemskt!!
Att en underbar fin familj skulle drabbas av det värsta som finns, att livet skulle ta slut, att livet skulle få en helt annan vändning och innebörd, varför är nog en fråga man ställer sig ofta, varför har aldrig några bra svar.

Idag sändes det igen och ännu en tvkväll med rullande tårar nedför mina kinder, det gick inte att hålla tillbaka.
Många tankar som bubblar upp i huvudet.. Och även här kommer frågan varför!

Varför är livet ibland så fruktansvärt orättvist? Så grymt?
Hur 17 går man vidare när man inte längre har sin stora kärlek, sin man, sin bästa vän, sin andre hälft vid sin sida? Det är obegripligt för mig och när jag tänker på det så rinner tårarna ännu mer och dom är fler nu.
När jag tänker på hur fort livet kan vända, hur snabbt det kan vändas upp och ned, hur orättvist det kan vara så blir jag bara lessen och arg, arg över att en hemsk sjukdom som cancer ska få förstöra.

Jag har efter denna serie börjat tänka att jag aldrig ska ta någon eller något förgivet.
Att jag istället ska börja visa min uppskattning mkt mera, visa mer kärlek,varje dag.
Ta vara på alla dagar med nära och kära, älska livet här och nu.

Det är en jobbig serie att titta på men den får mig att uppskatta mitt liv, den får mig att tänka efter en gång extra
Den får mig att känna att jag måste ta vara på tiden och alla fina minnen som jag får uppleva.

Har du inte kollat på programmet så gör det!!

♥

Kan inte sluta tänka på den tragiska olyckan som hände igår.
Kan inte sluta tänka på hur dom anhöriga ska känna sig, usch det är hemskt.
Hur klarar man av att en i familjen inte längre finns?

Jag tänker mkt på alla som var där o såg den hemska olyckan.
Tänker mkt på VARFÖR måste det inträffa en olycka för att man ska fatta att det ska vara 30 utanför en skola??
Alla andra skolar som ligger vid stora vägar har 30..
Varför skottar man upp snövallar vid övergångsställten så sikten blir sämre, jag förstår inte, är det inte en självklarhet att vid sånna ställen ska sikten vara helt FRI?

Det gör så ont att tänka på det bara, det var en hemsk och onödig olycka!

Så snälla, tänk på att sänka farten vid skolor, dagis och övergångsställen så kan vi kanske hindra att det händer fler olyckor som denna..

♥

Kl 9 imorse så ändrades livet totalt för en familj här i stan!
Dom skulle få det värsta beskedet man någonsin kan ta emot, deras dotter fanns inte längre i livet.

Kl 9 imorse vart denna tjej påkörd av en buss och dog!

Hur tar man emot ett sånt besked? Hur orkar man kvällen?
Hur gör man sig beredd på att aldrig mer få träffa sitt barn?
Hur tar man det som har hänt? Hur går man vidare?
Jag kan inte ens i närheten förstå eller kunna tänka mig in i denna sitts, hur 17 klarar man av att förstå att sitt eget barn inte längre finns?
När ska man förstå att hon inte längre kommer att kliva innanför dörren?
När kommer man förstå att det verkligen har hänt??

Det är med tårar i ögonen som jag skriver detta och med detta inlägg vill jag bara att alla ska ta vara på tiden med sina nära och kära, livet kan få en vändning fortare än man anar!
Livet kan vändas upp o ned på bara några sekunder, det är galet, det är galet hur skört livet är.

När inser man att ens barn är en ängel??
Mina tankar ikväll går till tjejens familj och vänner, vila i frid!

♥

Vissa dagar då allt känns tungt och jobbigt så längtar jag hem, hem till mina föräldrar.
Till mitt gamla rum. Till det hemmet där jag kände trygghet tillsammans med mina föräldrar.
Där jag bodde i 10(?) år. Där jag växte upp och blev den jag är, där det inte fanns så stora krav och måsten!!

Ibland vill jag vara den lilla flickan som ligger i mammas famn medans hon tröstar och finns. Som säger sina kloka mamma ord och som får mig upp till toppen igen..
Jag antar att den lilla flickan har vuxit upp, men mammas famn kommer alltid att finnas kvar!!

Huset där den lilla flickan en gång bodde!

♥

Ibland så blir saker o ting bara fel. Spelar ingen roll hur man säger, eller vad man säger så tas det på fel sätt.
Det blir missförstånd och tokigheter, sura och lessna miner och besvikelse. Man blir sårad och tom på ord, jag vet inte ens vad felet ligger och jag vet inte om nån av oss har gjort fel, det har bara blivit som det blivit och det är tråkigt.

Man har gått samma väg i livet och till slut står vi vid samma korsning, hand i hand men vi går åt olika håll, vi släpper varandras händer och går. Vi går åt olika liv, vi går åt olika värderingar och saker, vi väljer helt olika sätt att leva och nånstans på vägen så försvinner vi, vi går vilse och hittar inte tillbaka till varandra mer!

Det gör ont i hjärtat och det svider i samvetet men kanske är det lika bra nu? Vad vet jag?
Det läggs ner så mkt energi på att tänka så mkt, att försöka, att fundera, vi kanske nångång i framtiden kan hitta tillbaka till samma väg, till samma korsning, kanske möts vi på mitten och tar varandras händer igen och släpper aldrig taget! Det är ingen som vet.

Det jag vet är att du alltid kommer ha en plats i mitt hjärta, att jag alltid kommer älska dig.

♥

Klockan tickar på o här sitter jag, lika sömnlös som vanligt.
Vart tog den trötta Maria vägen? Hatar när natten kommer o jag vet att det är dags att sova, hatar när älsklingen somnar o själv sitter jag o tittar på klockan som bara går o går.. 22,23,01,04 o ingen sömn i sikte.
Hatar när jag sitter själv o alla jobbiga tankar och funderingar dyker upp och jag känner dom brännande tårarna bakom ögonlocket, jag orkar snart inte längre.
Jag behöver sova, jag behöver få ur mig allt det negativa, behöver nån som lyssnar..

Hur kommer det sig att alla tankar alltid kommer upp på kvällen?
Att allt det negativa bubblar upp o förstör?
Varför kan jag inte bara le och tänka positiva, glada tankar! Det här håller inte längre, energin är som bortblåst.
Det finns så mkt tankar om allting just nu så jag snart bli tokig, ena stunden är det kanon och andra ligger jag o gråter som ett barn som bara önskar att mammas famn kunde vara här nu..
Varför ska man alltid oroa sig över allt? Jag är expert på området. Och det är så fruktansvärt jobbigt.

Hatar dom sömnlösa nätterna som har varit dom senaste veckorna, hatar nätterna då dom jobbiga tankarna kommer och förstör, hatar dom jobbiga nätterna då tårarna inte vill sluta rinna..

♥

Det är galet hur mkt ens egna tankar kan ställa till det för en.
Hur mkt ens egna funderingar och tankar kan göra så ont och få en att bli nervös och rädd.
Varför kan inte allt bara samarbeta när det sitter ihop? Nej, kroppen säger en sak, tankarna en annan.
Jag blir galen, lessen och irriterad, varför kan jag inte bara släppa loss allt och le.

Nej ingenting funkar, ingenting vill sig och alla negativa tankar jobbar för högtryck just nu..

♥