Var in en vända på Maxi idag och handlade när jag såg en gamal vän..
Det kändes konstigt, konstigt att se henne när vi inte sett på ?? Ja jag vet inte hur många år.
O ändå så är ju inte stan så stor men men.
Samtidigt kändes det lite, pirrigt? Kan man säga så? Vad gör man nu?
Hade hon varit själv hade jag gått fram och sagt hej, tror jag men nu när dom va fler kändes det inte ok.

En gamal vän med massor av minnen, massor med upplevelser och annat skoj, en bra vän när vi var vänner.
Idag är vi ingenting, hon försvann ur mitt liv och sa hej då från allt, jag vart borttagen överallt, så därför kändes det så konstigt att se henne, vad skulle jag göra nu? Jag gjorde ingenting, lika bra? Eller? Jag vet inte. Så jag gick.
Det kändes som jag sprang ut för jag kände mig så obekväm, obekväm över att inte kunna gå fram, obekväm över att inte har setts på 100 år, obekväm över att inte ha snackat på lika länge.
Ja, vilka problem...
(Svårt att förklara känslan men jag tror ni vet hur jag menar)


Jag antar och hoppas att vi båda två har växt upp ganska så rejält, att vi båda har mognat, att vi har andra åsiker och prioriteringar idag, att vi har ändrats och förtstår på ett annat sätt än förut, jag hoppas det.
Jag har iallafall lagt allt det där bakom mig som en gång förstörde för oss, lika bra.
Innerst inne vet jag inte varför det vart som det vart, många småsaker som vart förstorade och sen gick det till slut inte att lösa, trist nog, därför finns det ingenting idag också det trist nog, vi hade mkt fint/kul/mys tsm.

Kanske ses vi igen en vacker dag, vem vet? Det vore kul att säga Hej.

♥