Men...

Jag är helt slut som artist.

Jag är trött jämt. Jag är stressad inombords för framtiden. Jag har huvudvärk mer än alltid. Jag är hela tiden nära att bara falla. Falla så långt ner man kan komma. Det är som ett mörkt håll som aldrig tar slut! Mitt i allt så känner jag även lycka. Visst är det himla konstigt det där? Men för tillfället så är min bubbla full & den spricker, långsamt men den gör det..

Har alltid varit en människa som stänger in mig när tårarna kommer. Pratar inte gärna problem eller bekymmer med andra. Jag vet inte vad andra egentligen bryr sig. Jag vill gärna visa mig stark utåt men just nu, nej det går inte längre. Allt bara rasar. O tårarna bara forsar. 

Varför? 

För jag tänker sönder precis allt!!!

Tänker mkt på att nått ska hända mina små. 

Att nått ska gå fel med mediciner & biverkningar, orättvist är det! 

Tänker så mkt på vilka som verkligen står kvar när det gäller. Som tar emot när jag faller. Vem kan jag öppna mig för? Vem finns där när jag behöver? Som mest? Vem torkar tårarna? 

Jag är så vilsen. Så tom. Så slut. 

Lost. Så ensam men har ändå allt! 

Jag vet inte längre vad jag vill.

Vem jag är.

Varför jag ens bryr mig om allt.

En sak är ändå säker.

Hade jag inte haft min familj där, vid min sida, dygnet runt, som alltid peppar, stöttar & ger mig lycka, glädje & trygghet, då hade jag fallit för länge sen. 

Ni gör så jag orkar varje dag, lite till.

För er ger jag aldrig upp.

Jag älskar er mer än vad hjärtat kan fylla

❤️