Dåliga ursäkter, lögner och svek, det kontsiga är att jag inte längre blir besviken på det, gått för långt ?
Jag känner mig ganska van, det har liksom kommit till en gräns där jag inte bryr mig längre men innerst inne så gör det ont, en liten bit av hjärtat faller bort, det byggs på igen när förhoppningarna tänds men när den besvikna stunder infinner sig, så faller jag lika fort som regnet på himmlen ...

Jag saknar mina vänner, saknar att umgås men för varje dag som går så försvinner alla mer o mer .


♥