Har en stor klump i magen som inte vill försvinna.

Det är inte kul, har lite små "panik" över framtiden..

Mannen tar över ledigheten i januari och då ska jag alltså ut och jobba, men hallå, vart tog dom här åren vägen som hemmamamma? Det skulle jag bra gärna vilja veta. Herregud säger jag bara, men samtidigt är jag glad över att vi faktiskt har råd med att båda är hemma, det tycker jag är en självklarhet, i alla fall för oss. Att barnen ska få tid med oss båda och att vi båda ska ha tid för barnen, det är viktigt och supermysigt att det funkar.

 

Men klumpen då. Joo, det här med jobb, dom kommer ju inte dirket till en.

Jag söker, söker, ringer och tjatar men nja, det lossnar inte ritkigt. Idag har jag fixat med papper och doningar så vi får väl se vad som händer, skickat in jobbansökningar och ja i principt sökt att som går att söka, med undantag då såklart, söker inte jobb med provision, alltså inte jobb där det innebär att man ska ringa runt eller tjata på stan.

Nej nej det finns gränser, kommer aldrig att ta ett sånt jobb. Sådeså.

 

Men lite ångest har jag, jag har ont i magen.

Varför ska det vara så svårt med att få ett jobb?

Nu har jag utbildning också men nej, ingen hör av sig. Vet att jag satt i maj nångån och ba men det är låååångt kvar tills du tar över pappaledighet och nu står vi här med endast, bara 2 månader kvar. GALET.

Det är så grymt jobbigt allting bara, tiden har gått FÖR FORT men det gör den ju alltid, suck.

 

Ja det är ju bara att hålla tummarna på att någon hör av sig..

Trist annaras, vill INTE vara arbetslös, huaa.

 

♥