Klump i magen, tårar som bränner bakom ögonen men som inte vill titta fram! Så mycket tankar & funderingar som snutar omkring! Så trots ett härligt väder, glada, goa, pigga barn så kan jag inte känna mig mer än tom & ensam. Jag hatar den känslan, jag hatar den känslan när jag vet att jag har allt det jag nånsin önskat! Varför blir det så? Vill bara ha en famn nära att krypa upp i, ha nån som håller om mig och som inte behöver prata när tårarna rinner. Nån som peppar mig och nån som säger allt det där jag vill höra!!! Nej, dagen måste väl komma igång trots en sömnlös natt o energilös kropp. <3