Vissa dagar saknar jag verkligen Frasse (våran hund) nått så enormt och det gör så ont att vi tvingades att omplacer honom.
Kommer aldrig glömma den dagen då vi skulle hämta hem honom, en ny familjemedlem, vi skulle älska honom, ge honom trygghet och närhet och han gav oss lika mkt tillbaka!!

En liten osäker skrutt som ylade och bökade hela kvällen kom hem till oss, han kände sig övergiven, vilsen och enam men han fick ro till slut när vi också lugnade ner oss och satte oss med honom. Han somnade direkt och natten gick jättebra, han vart så glad på morgonen att han inte kunna hålla tätt. Sötskrutten
Kunde man bli arg på en lite plutt som vifta på svansen och var överlycklig över att vi hade vaknat??

Det gör ont i hjärtat när vi till slut insåg att detta inte skulle funka. Fredrik vart toksjuk. Varför?
Han växte ju upp med hundar o hade hund till ca 12-14 års ålder, hur kunde detta hända?
Jag vill inte acceptera det och kunda inte ta åt mig att han var allergisk, eller var han det?
Var det inte bara extremt mkt pollen och skit ute? Nej!

Gick till läkaren och tog massa prover, fick dom ca 1 vecka senare, där stog det, svart på vitt.
Allergi!! Jag ville dö, sjunka under jorden, jag vart så jävla arg, lessen och besviken. Ville inte förstå.
Där satt vi med en hund som vi älskade, som älskade oss och som inte förstod våra tårar.

JÄVLA ALLERGI HELVETE..

Det tog emot när jag skulle skriva den där annonens på blocket om omplacering, fick en klump i magen och tårarna rann men vi visste ju att detta var det bästa.
Hade ju ingen tanka på att det skulle bli såhär, han reagera ju inte ens på hundarna när vi var o kolla på dom..

O vilken respons vi fick, tror jag fick över 100 mail från familjer som var intresserade och vi svara på dom som verkade mest intressanta och seriösa, det kom väl 4-6 st o kolla på honom, dom som vi hade valt ut!
Men ingen passade och jag kunde o ville inte se Frasse med någon annan familj, jag hatade alla i smyg som kom o skulle passa för MIN hund! Det funkade inte, det gick inte ihop..

Till slut hittade vi nog en passande familj, en trygg o lugn barnfamilj som bodde i ett stort hus på landet med stor tomt o nära till skog, dit skulle Frasse, min Frasse få flytta till. Jag visse att det var rätt men jag spydde på hela situationen, det var så svårt allting o Frasse som inte förstod allt ståhej när det kom folk o ville leka!

Det var en varm o fin familj, vi satt säkert i 2 timmar o pratade med dom och sen var det upp till oss att bestämma om dom skulle få ta Frasse och det fick dom. Men det gjorde ont.
Vi pratade om hur viktigt det var att hålla kontakt, få bilder och kanske tom få träffa Frasse och det var inga som helst problem, vi var så välkomna när som helst! O dom lovade att dom skulle skicka bilder...

Senare kom alla bortförklaringar och ursäkter och idag är kontakten lika med noll och det gör så fruktansvärt ont att vi engång satt o prata om hur viktigt det var för oss att få lite info och bilder.. Men icke!
Ska det vara för mkt begärt? Tydligen. O det är nog det som gör mest ont..

JAG SAKNAR MIN FRASSE!!



♥