På sista tiden har jag tappat bort mig själv, jag har lagt mig själv åt sidan för att passa andra, för att andra ska bli glada men just nu känns det som att kroppen säger ifrån .

Jag vet inte hur många gånger man har sagt eller gjort nått som missuppfattas, som tas på helt fel sätt eller som folk bara blir sura över, säger jag nej får jag alltid höra att man inte har tid eller inte vill, att man inte vill umgås eller att man inte är viktig att träffa, blir så less på att alltid få dom orden slängda i ansiktet hela tiden
Det känns som man aldrig duger o räcker till, man duger när det passar bara, annars är man som en trasa som slängs hit o dit, som bara ska va tyst o passa in .

Jag är trött på alla ironiska kommentarer man får överallt, trött på att allt man gör ska kommenteras, trött på att man alltid får höra att det man gjort va fel, man valde fel, man sa fel man gjorde inte som man borde ..
Måste allt vara så komplicerat hela tiden ? Måste ni ta allt så fel och sen hugga så fort man säger nått ?
Varför se problem i precis allt ?
Sen när man försöker reda ut allt o prata om det, ja då blir det hela bara värre och större, då får man hela livshistorian uppkasstad och berättad , att man vart mobbad som liten, att man aldrig har haft det lätt, att ingen bryr sig mm, men hallå, vänta, var inte vi vänner ? Varför ta upp detta som hänt för kanske 10 år sen som du aldrig pratar om annars ?

O tragsikt nog så kommer det mesta från dom jag kallar mina vänner .

Från o med nu ska jag välja mina vänner med omsorg, lägga ner dom som inte ger mig nått
Jag vet att jag sagt detta förut men nu är det nog, nu är det bara ni som ger min energi och glädje som räknas

♥