Man kommer till en punkt i livet, där det får bära eller brista ...

Det brast vid min punkt .
Jag vill inte längre, jag känner mig så jävla omotiverad till allt , inget kan få det bra igen , eller jo men det kommer ta tid.
Varför ska det hända oss ? Inte ditt fel såklart men det känns förjävligt, åt helvete med allt .
Tårarna rinner, jag vet inte vad jag ska göra . Vart ska jag ta vägen ?

Det hemska brevet som trilla ner i postlådan, så oskyldigt men ändå så jävla medvetande om vad svaret skulle bli .
Tiden stod still, sen rasa vi ihop, vi grät o vi kunde inte stoppa de .

Fyfan , fyfan, fyfan, fyfan .





















Vi får göra som alla andra, sattsa stenhårt på bäbis nu !